Kan man ta med sig sin baby till psykoterapin?

Ibland får jag frågan om man kan ta med sig sin baby till psykoterapimottagningen. Mitt svar är ja: babyn är välkommen. Besöket sker dock alltid på barnets villkor och med hänsyn till barnets behov och mående.

För mig är det viktigt att alltför strikta rutiner inte försvårar möjligheten att gå i psykoterapi. Det är inte lätt – eller alltid ens möjligt – för alla familjer att ordna regelbunden vård för barnet under terapibesöken. Då tycker jag att det är bättre att ta med babyn än att behöva avstå från besöken.

När babyn är med under psykoterapin står barnets trygghet och behov i första rummet. Babyn ska inte belastas av förälderns terapi. Om babyn gråter eller behöver mat, ett blöjbyte eller närhet, stannar vi upp och tar hand om barnets behov. Vid behov tar vi en paus, och i undantagsfall kan jag också avbryta besöket.

Som psykoterapeut tar jag i regel inte hand om babyn och söker inte heller aktivt kontakt med barnet. Om babyn söker min uppmärksamhet bemöter jag det varsamt, eftersom det också är viktigt för barnet att bli uppmärksammat. I en undantagssituation kan jag hålla babyn i famnen en stund om föräldern gråter eller överväldigas av starka känslor. Sådana situationer uppstår sällan, eftersom jag när babyn är närvarande är särskilt uppmärksam på klientens känsloreglering.

Ibland kan babyn också själv vara den som terapin riktar sig till. Dessa situationer bedöms och genomförs separat utifrån sina egna förutsättningar.

Att babyn är med påverkar terapisituationen på många sätt. Det kan vara svårare för föräldern eller föräldrarna att koncentrera sig på samtalet, och även jag som terapeut behöver vara mer medveten än vanligt om att hålla fast vid min roll – även om det är frestande att bara beundra babyn. Det viktigaste är att hitta en lösning där föräldern kan gå i terapi och babyn samtidigt kan vara trygg i situationen.